Matta, runda, lena. Gula, lila, röda, blå. Plommon är mustigt vackra som en Rembrandtmålning, söta och goda att äta och förädla, och därtill hyfsat tacksamma att odla – så tacksamma att det lär finnas en miljon plommonträd i Sverige! Höj bara blicken när du promenerar i dina egna kvarter, eller mammas eller farmors. Visst upptäcker du genast minst ett par trädgårdar som hyser ett plommonträd eller två? Inte sällan ser man dock plommonen ligga krossade på trottoaren under den där grenen som stäcker sig ut över någons häck. Vilket slöseri. Plommon är så fantastiskt goda och användbara, bara man orkar plocka och förädla. Eller bara äta, för den delen.

Det är egentligen lite krångligt det där med plommon, vad som är vad. Både plommon och krikon är två underarter i släktet Prunus. Huvudunderarten är plommon, som har större, lite avlånga frukter som är gula, rödaktiga, gröna eller blåvioletta, och har en sten (kärna) som lätt släpper från fruktköttet.

Krikon har mindre frukter, är ganska runda och vanligen blåaktiga med en sten som sitter fast i fruktköttet. I vissa trakter är krikon vanligare än plommon, eftersom arten ofta använts som grundstam på vilken förädlade plommonsorter ympats in. Men de flesta säger bara plommon, kort och gott.

Plommon kan torkas och sparas länge. Knapras på som mellanmål, sätta fart på magen. De kan också med fördel läggas in eller kokas till sylt, marmelad, saft, kompott eller chutney. Färska har de ganska kort hållbarhet, och går därför inte att lagra. I kylskåp kan de dock hålla i ett par veckor. Är du gravid och plötsligt börjar känna ett sug efter plommon? Helt naturligt. Plommon, och särskilt torkade, är rika på järn, vilket du som gravid behöver mycket av.